Ridolyckan
18/10-2014, ramlade jag av Uno vid uppsittning. Han hade blåst upp magen, så sadeln åkte runt när jag skulle sitta upp. Jag ramlade väldigt oturligt rätt ner i backen i ridhuset. Landade helt fel på svanken, kunde röra armar, huvud och ben, men inte mer. Läraren ringer 112, ambulans kommer. Samtidigt får jag hjälp av en tjej i ridgruppen (som jag uppfattar är sjuksköterska), får en filt på mig, och får hhälp av en tjej ( dotter till en som satt på läktaren ) att hänta min väska i skåpet så jag kunde ringa Jimmy.
Lektionen fortsätter uppe i ena paddocken, och några håller mig sällskap till ambulansen kommer. De kör in i ridhuset och kommer till mig. Får direkt morfin så jag ska kunna slappa av lite och med hjälp kunna rulla upp på en bår. Jag blir fastsurrad på båren och fler personer från stallet kommer ner för att hjälpa till med att bära upp mig in i ambulansen.
Får mer morfin i bilen på väg till Huddinge sjukhus. Jag tror jag somnade till en kortis i bilen.
Hamnar i ett akutrum på HS, många läkare och sköterskor pratar med mig, slämmer och känner på mig. De klär av mig för att lättare kunna se och känna efter. Jag uppfattade bara ett namn jag kommer ihåg, Hedvig.
Jag blir återigen fastsurrad på bår, denna gång med nackskydd i form av krage, för jag ska in på röntgen direkt!
Under tiden jag ligger i akutrummet kommer Jimmy in till mig, han fick skjuts av hans föräldrar :)
Jimmy får tyvärr inte följa med till röntgen, så han och svärföräldrarna väntar någonstans på mig. Jag är så bedövad av både smärta och morfin, så jag kommer inte ihåg speciellt mkt, det var fregment och dimma...
Jag får en vätska i armen innan röntgen, sköterskan sa att det kommer kännas som jag kissar på mig, och der stämde ^^
Hamnar iaf i ett sorts väntrum med elektroder på kroppen, är uppkopplad till nån sorts maskin som håller koll på mina värden...
Får träffa Jimmy och hans föräldrar, får mer smärtstillande då och då, och hallicunerar och ser massa konstiga prickar och färger, dåsar till emellanåt.
Jag ringer mamma & pappa och berättar vad som hänt, ringer också min chef på AIK (skulle ha jobbat på söndagen), och säger att jag inte kan komma och jobba... Detta efter att jag fått reda på att jag har en ordentlig fraktur på L1 kotan i svanken.
Jag blir till slut uppspänd från båren jag legat fastspänd på med nackkragen, i 5 timmar... En sån underbar känsla att få röra på mig igen :)
Känner att jag var tvungen att kissa, Jimmy hjälper mig på med ridbyxorna igen. Jag försöker sätta mig upp på båren, men har sååå ont, till slut sitter jag upp, men när jag står på golvet känner jag hur ont jag verkligen har, jag kräks i en påse för det gör så ont...
Får hjälp av Jimmy med att ta mig till toaletten för att kissa och göra mig lite ren efter kräkningen...
När jag sen kommer tillbaka till rummet jag var i, hade de anställda rullat ut båren, så jag kunde flyttas till en annan del av akutrummet. Jag får mer morfin så jag kan lugna mig. Jimmy är vid min sida hela tiden. Får vänta länge innan jag får reda på att jag skulle få stanna kvar till tidigast måndag. Jag blir helt nedstämd för var inte beredd på det...
Jimmy åker iaf hem och hämtar en väska med alla nödvändigheter jag kunde behöva, typ min nalle, ombyte, tandborsten, plattan och laddaren.
Han lämnar allt hos mig, men åker hem rätt fort, för hans föräldrar körde dit honom, och de ville komma hem i tid och så...
Jag blir kvar på en bår i akutrummet i några timmar, uppskattningsvis 2 timmar, innan jag blir uppkörd till K83 rum 1, plats 4. Medan jag ligger kvar i akutrummet får jag sms av syrran och mina bröder. Ringer mina bröder och pratar med dom om vad som hänt.
Uppe på avdelningen får jag hjälp att byta kläder, och blir typ buren till min säng jag ska ha i 3 dagar minst. Får mer smärtstillande, så jag kan sova liksom... Sen blir allt en dimma igen, vet att jag var kissnödig men inte ville ha kateter och inte fick gå upp ur sängen... Får tempen (i örat) kollad flera gånger under natten.
Äter knappt en halv macka till frukost på söndagen. Pratar med Jimmy. Vid besökstid kommer mamma, pappa, Jimmy, Christer, Agneta, Glenn & Natalie och hälsar på mig. Jag får choklad och pysseltidning och en liten leksakshäst av mina besökare :)
Jag får i mig lite fisk, men mår jätteilla efter det... Dricker mycket äppeldricka och svartvinbärsdricka för att få i mig något iaf.
Vet inte alls vad klockan var när jag ringde Jimmy och sa god natt, hade fått så mkt morfintabletter och alvedon under dagen så kvällen var lite dåsig.
På måndagen hälsar Jimmy och mamma på mig =D
Jag fick även en stödkorsett utprovad till mig som jag ska ha på mig när jag är uppe och går.
Kvällen var lite tråkig, men jag fick med mig plattan och de fanns wifi på avdelningen, så jag kollade på Grimm via Netflix. =)
På tisdagen får jag äntligen åka hem igen. Får åka rullstolstaxi hem =D
Det var så härligt att komma hem, hem till det normala, hem till duschen och hem till min egna lilla familj. Katterna tyckte det nog var lite konstigt att jag varit borta i 4 dagar... Men de verkade glada att jag var hemma igen :)
Idag, 12 november, nästan en månad efter min olycka, har jag slutat äta morfin, äter bara Alvedon 3 gånger/dag max.
Imorrn ska jag tillbaka och röntga ryggen igen, gjorde det för 2 veckor sen också. Ska även prata med läkaren igen. Får se vad utfallet blir denna gång.
Det har hänt en hel del den senaste tiden kan man säga.
Jag ska ha stödkorsetten i tre månader, och är sjukskriven till tidigast 18/1-2015... Får se hur rehabiliteringen kommer gå sen, får inte lyfta tungt nu och inte träna, får gå promenader, men orkar inte mkt. Blir helt slut efter bara några få timmar... Behöver minst en halv dag återhämtning efteråt.
Jag försöker dock aktivera mig, hälsa på morfar, handla och göra småsaker för att musklerna ska få arbeta lite.
En positiv sak med detta är att jag går ner i vikt. Jag har tappat 3 storlekar i kläder sen mitten av september, alltså på 2 månader =D
Hoppas det kan hålla sen också =D
Jag vill passa på att tacka alla underbara läkare och sköterskor som tog hand om mig på HS och ambulanstjejerna, och de i stallet. Ett speciellt tack till familjen som ställer upp, och som hälsade på, eller bara hörde av er för att kolla in läget, det betyder mycket för mig!
Ha det gott tills vi skrivs igen!
Tschüss!
